onsdag 28 september 2016

Ätbart höstfint

Det dignar av bär och frukt i naturen nu, och även om vi inte tar till vara på alls så mycket som jag skulle vilja och tycker att man borde, så försöker vi så mycket vi hinner. Och det bästa är ju när man kan slå två flugor i en smäll. "När det är både fint och gott, då är det bra" sa Edith, och jag kan inte annat än att hålla med! Häromdagen gjorde vi köket höstfint samtidigt som vi fyllde på vinterförråden med torkade nyttigheter.


Rönnbär är ett så hemskt underskattat bär tycker jag. Dels är de otroligt vackra och kanske det allra finaste höstpyntet både inomhus och utomhus, och så är det nyttiga. Supernyttiga. Jag brukar torka dem på tråd och sedan använda i musli eller bröd som extra vitaminboost.


Vi pärlade de vackraste pärlgirlanger. Vanlig sytråd och en nål använde vi.


Och så använde vi en bråkdel av alla äpplen vi har i Grönshult i år och gjorde äppelringar. Penslar man ringarna med citronsaft så blir de inte bruna. Fast bruna ringar funkar lika bra de med såklart.



Och så hängde vi upp över järnspisen. 


Vackrare pynt får man leta efter.

söndag 25 september 2016

Blogghjälpen - Tillsammans gör vi skillnad.




Nu har jag suttit alldeles för länge och försökt hitta de rätta orden. Men de finns bara inte. För hur går det att beskriva hur oerhört orättvis livet är?
 Att mina barn får leka, bo, sova och äta. Vara helt och hållet trygga. Att jag fått möjligheten att ge dem det, medan så många andra mammors och pappors enda chans att ge sina barn trygghet är att sätta dem på en livsfarlig båt över ett stort hav. Bara tanken är helt omöjlig.

Vi är ett gäng bloggare som gått samman för att försöka göra något. Att använda det vi har för att göra en liten skillnad. På tio dagar vill vi med er hjälp försöka samla in 10 000 kronor till människor på flykt. Pengarna kommer oavkortat gå till UNHCR, FN:s flyktingorgan.

HÄR hittar ni insamlingen. Klicka på länken och ge en stor eller liten slant. Tillsammans kan vi göra skillnad! Visst är ni med?

Vicky Inoue
Emily Dahl
Emma Sundh
Lovisa Hellström
Johanna Alm
Julia Eriksson
Sara Edström
Karoline Pettersson
Flora Wiström
Isabelle Pedersen
Tove Larris

fredag 23 september 2016

Äntligen höns (igen)!



För ett år sedan hade jag en så himla fin besättning Kindahöns, och jag var extra nöjd med den sommarens kull kycklingar. Två tuppar, sex hönor och tio fina halvstora kycklingar hade vi. Tills en morgon när jag kom ut och det låg fullt med fjädrar utanför hönshuset. Med bankande hjärta öppnade jag dörren in till hönshuset och där var allt ännu värre. En skärrad tupp och två livrädda hönor satt uppflugna på pinnen. Ett par hönor låg döda, kycklingarna var försvunna och överallt hur mycket fjädrar som helst. Vi gissade på att räven tagit sig in i hönsgården och in genom den lilla ingången till hönsen. Förmodligen har han ätit ett par, skrämt några så att de sprungit till skogs (Vi hittade en av tuppkycklingarna levande i ladugården några veckor senare, men lyckades inte få tag i honom eftersom han blivit så skygg.), och ett par blev så skrämda att de dog av chocken. Ingen rolig morgon i Kulla inte.


Så tuppen Sven och två hönor kamperade själva hela den vintern. Tidigt på våren dog en av hönorna, förmodligen av ålder, och nu i början på sommaren försvann den sista hönan spårlöst. Stackrars, fina Sven blev ensam. Han har hängt med oss i trädgården, och när getterna kom blev de hans nya flock. Lite fint ändå.


Jag började leta efter nya Kindahönor. Det är en svensk gammal lantras som kommer inte alls långt härifrån, så det är så himla kul att få ha sådana hönor som alltid funnits häromkring. De värper inte riktigt lika mycket som framavlade värphöns, men i gengäld är de jordens snällaste och lugnaste.
Men det skulle visa sig vara snudd på omöjligt att få tag i ett gäng visade det sig. En höna ungefär 30 mil härifrån var vad jag kunde hitta. Det kändes lite väl långt bort. Så slängde jag ut frågan på mitt instagramkonto. Och jag måste ha världens finaste följare - allt ifrån stuga på Gotland till höns har ni nu fixat fram åt mig.

Snälla, snälla Emma, @torparliv, skrev och sa att jag kunde få köpa tre Kindahönor av henne. Till råga på allt kunde hon ta med dem uppifrån Närke till oss i Vimmerby när de skulle till Astrid Lindgrens Värld nån vecka senare. Snudd på det snällaste jag hört!


Så nu har Sven sällskap igen och mycket stolt över sina tre damer. Och Edith har döpt dem till Agda, Stina och Ulla-Fina. De två sista efter Britta som egentligen inte heter nåt utav dem, men som fått smeknamnet Britta-Stina Ulla-Fina. När storasyskonen inte kallar henne för Vilddjuret förstås.

onsdag 21 september 2016

Höstfynd

Jag tänkte ni skulle få kika lite på några av mina senaste fynd. 
Lite så här tänker jag mig min höst:


Jag ska dricka en väldig massa kaffe mest bara ur mina nyaste koppar. Egentligen hittade på loppis i slutet av sommaren. Men ändå. Nästan höstfynd. Skåpet de står i är också ett utav mina senaste köp. Supskåp brukar de kallas för sådana där små, men mitt fick bli ett kaffekoppsskåp pga mitt icke-supande. Med dörren på vid gavel så alla får se mina snyggaste koppar.


Och så ska jag flänga fram klädd ungefär så här. I fyra olika sorters fynd:

Nämligen ett stycke Erikshjälpenfynd i form av en stickad Islandströja i Ull. Vansinnigt tjock och varm och i nyskick. Kanske mitt bästa fynd prismässigt. Önskar mig kalla och klara höstdagar så jag får dra på mig tröjan snart.

Och så ett garderobsfynd - Min pappas gamla motorcykel-scarf som jag gärna knyter om håret. Bästa frisyren för mitt ostyriga hår som måste klippas snarast.

Ett facebookfynd - Min lilla handväska gav upp häromveckan, och jag hittade en finfin ny-gammal på facebookloppis. Läder och lagom stor och för en billig peng.

Och så det bästa av allt. En av MÅNGA fantastiska klänningar jag fick för några veckor sedan. Så fynd vet jag kanske inte om jag kan kalla det. Men en väldigt fin gåva. Jag har nämligen fått ärva en kompis farmors nästintill hela 60-talsgarderob. Trodde jag skulle smälla av när Elin och Andreas hojtade att de hade kassar fulla med mönstrade klänningar till mig. Den här prickiga blev snabbt en favorit. En sådan som funkar lika bra till stövlar och stickad tröja hemma som till klackar, kofta och ett snyggt halsband på fest. Bästa sorten. Tack snälla Gunnel!



söndag 18 september 2016

Stickat alá 1983



Edith och Sixten har blivit så stora att de knappast tycker att deras mamma har något att säga till om när det kommer till vad de ska ha på sig. Sixten har fortfarande dagar när han inte bryr sig så vidare värst, men Edith är det stört omöjligt att försöka få på nåt som hon inte tänkt att hon ska ha. Och jag tycker hon ska få bestämma det själv. Vi handlar ihop, och jag försöker se till att hennes garderob innehåller en bra blandning av praktiska kläder som jag vet att hon gillar och kommer använda.

Men Britta däremot, hon har av förklarliga skäl inte mycket att säga till om än. Tack och lov och till mammans stora glädje. Så nu frossar vi i gamla grejer. En del 50- och 60-talsgrejer som vi fått eller hittat, men mycket kommer faktiskt från Jonas garderob alá 1983. Det här är nåt utav det finaste tycker jag. Jonas mamma Karin stickade det till honom när han var bebis, och nu är det perfekt höstutstyrsel för Britta.
Stickade barnkläder kan vara det ljuvligaste tycker jag. Visst håller ni med?

onsdag 14 september 2016

Skepp ohoj! - Fixa Brittas båt

 Vissa idéer är man mer nöjd med en andra. Särskilt om de fyller en funktion eller löser ett problem, och dessutom blir fina. Det här är en sådan idé! Kanske min bästa på länge.

Britta är lite drygt sex månader nu, och håller på som bäst med att lära sig sitta. 
Och sitta kan hon. I ungefär 20 sekunder åt gången, tills hon vinglar till och ramlar. 
Sista veckan har hon dessutom konsekvent vägrat liggläge, babysitter eller barnstol. Allt förutom att sitta på golvet. Hej kuddhögar runt bebis. Och hej till att springa var tjugonde sekund för att hjälpa en arg bebis upp igen. Ni fattar. Jag har inte fått ett jota gjort under hennes vakna timmar.


Tills jag satte henne i vår skohylla. Eller en gammal trälår som det ju egentligen är. Perfekt stor för att hon ska kunna sitta fritt och träna balansen, men ändå få stöd av kanterna när hon vinglar till och lyckas hitta balansen själv igen.


För att hon ska sitta mjukt och inte slå sig mot kanterna sydde jag en madrass och kantskydd av hobbyskum och lite tyg. Och som synes kunde jag inte låta bli att borra hål i kanten och limma dit en mast (Blompinne modell större) så vi kunde sätta segel. Förmodligen får väl seglet ryka när hon blir lite större och börjar dra i masten, men än så länge funkar det fint.



Sånt jag använde:
En lagom stor trälåda
Hobbyskum (sälj t.ex. på Jysk)
Tyg
Knytband
Kantband
Träpinne
Symaskin
Borrmaskin
Trälim
Häftpistol

Så här kan man göra:
Mät hur stor madrass som behövs, och hur långt kantskyddet behöver vara. Det är bra om kantskyddet är lite högre än lådans kanter så att bebisen inte kan slå sig. Klipp ut delarna av hobbyskummet. Rita av hobbyskummet på tyg och klipp ut en framsida och baksida till både madrass och kantskydd. Lägg till några centimers sömnsmån, både för att madrassen är tjock, och för att kunna sy ihop. Jag sydde fyra band av det prickiga tyget till kantskyddet för att kunna knyta ihop. Men det går förstås att använda färdigt band också.
Sy ihop delarna, räta mot räta (glöm inte ha med banden på kantskyddet!). Lämna en kortsida öppen, vräng åt rätt håll och stoppa in hobbyskummet. Sy ihop den sista sidan. Gör likadant med madrassen.
Borra hål för masten och fäst den med lite lim. 

Till segel sydde jag ett gäng vimplar, och det finns en himla massa bra på beskrivningar på det om man googlar. Sedan sydde jag fast vimplarna i ett kantband, knöt fast ena änden av kantbandet på masten och häftade fast den andra med hjälp av häftpistolen på andra kortsidan av båten.


Så nöjd unge. Här sitter hon gärna och leker. Dessutom går det fint att ta små sovstunder i lådan också hälsar Britta. 

Skepp ohoj! 

måndag 12 september 2016

Småbrukardrömmar


Det säkraste hösttecknet i Kulla är när den här gamla skolplanschen åker fram. Ungefär när skolorna startar brukar jag få höstkänslor och rota fram den . "Hösten" heter den och är målad av Nils Asplund. Och visst skulle en nästan kunna tro att jag och Jonas börjat försöka efterlikna livet på en sådan här gård lite extra mycket på sistone...
För visst såg ni dem i förra inlägget?


Jodå. Vi har gått och skaffat oss ett par grisar. Ett par fina, präktiga damer av sorten Linderödssvin. Så det har minsann kommit hit både getter och grisar i sommar. 

Som jag skrivit tidigare så har vi i sommar gått och grunnat och funderat en massa på vad vi verkligen vill, och på något vis kommit till skott med saker vi egentligen velat ganska länge. Jonas har drömt om en massa olika djur ända sedan han var barn. Lite grisar, höns och getter till exempel. Och kor förstås. Och jag har de senaste åren också gått och drömt om ett lite mer småskaligt jordbruk än det vi haft. Men det har känts som en omöjlighet för oss, i synnerhet om vi vill vara kvar i Kulla. Och det vill vi ju.
Men så var det som om poletten trillade ner i somras. Att vi får väl ta och göra både och. Ha många kor för att kunna driva gården, och så några stycken grisar och getter. 
Tanken är att det ska bli både killingar och smågrisar så småningom, och så får vi se lite hur det utvecklar sig helt enkelt. 


Så lite mer jobb blir det allt för mig om dagarna, när både grisar, getter och höns ska ses till och utfodras. Men inte så fasligt tidskrävande än när det fortfarande är rena rama sommaren. Hur som helst ett kärt besvär. Och spännande.