tisdag 27 oktober 2015

Om att älska någon man aldrig har träffat och inte vilja något hellre än att få ha just den.


Det var i mitten på sommaren och vi började misstänka att jag var gravid.
Egentligen hade vi tänkt oss att det räckte med de två underbara vi redan har, och jag ljuger om jag säger att jag inte blev ganska orolig och trött vid tanken på en till.
Men ändå den där lite pirrande känslan i magtrakten.
Veckorna gick och illamåendet tilltog i takt med att magen började puta mer och mer. Vi vande oss vid tanken, och började kanske till och med längta lite till mars. Skräckblandad förtjusning. Tre liksom.
Räcker man till?

Och så kom dagen för den där första titten. 12 veckor och vi fick se ett litet tickande hjärta. Små rörelser på en skärm och kärlek vid första ögonkastet.
Allt såg bra ut fick vi höra. Men så plötsligt blev det tyst. Några sekunder för länge.
Oron.
Så får vi veta att något inte ser ut precis som det ska. Att det som upptäckts kan tyda på att något är fel. Kanske till och med allvarligt fel.

De där sekunderna av tystnad. När man på riktigt inser att det lilla livet på skärmen inte är något oplanerat som råkat börja växa, utan just precis den lilla människa vi vill få ta hand om och älska. Att vi inget hellre vill.

Veckorna har gått. Först långsamt. Men sedan lite lättare för varje vecka. Vi har förstått att det som upptäcktes inte måste betyda att barnet inte mår bra. Nu är vi redan halvvägs, och det har känts så konstigt att inte berätta något om det här på bloggen. Vi är så glada och tacksamma, men ändå har den där oron gjort att jag inte orkat skriva något om det. Allt förutom att veta om barnet mår bra har känts så trivialt på något vis.



Igår var vi och gjorde ett ultraljud till. Vi har hoppats, bett och trott att allt ska se bra ut. Och det gjorde det.
Fler undersökningar och ultraljud väntar, men än så länge ser allt bra ut. Och vi vågar hoppas ännu lite till på att det kommer att gå vägen och att barnet får må bra.
De flesta i vår närhet vet såklart om att bebisen är på väg, för det går knappast att missa vid det här laget. Och många vet även om oron som varit, och fortfarande finns.
Men nu känner jag att det faktiskt är dags att berätta för er. För det har känts lite som att jag ljugit när jag bara har skrivit om allt det där andra. Om roliga jobb och tipsat om fina pyssel. Så klart har jag varit väldigt glad för det också, men det har ändå varit en väldigt liten del av livet just nu.

Nu vet ni.
Nu vet ni att vi ibland oroar oss, men att vi ändå är så fantastiskt glada och hoppfulla och längtar alldeles förtvivlat efter att få hålla om det där lilla livet i mitten av mars.



16 kommentarer:

  1. Åh, så tufft det måste vara. Själv har jag haft en strulig graviditet som tog slut i v12, tyvärr. Men har idag två underbar små (och kan förstå osäkerheten när en får reda på att en trea är på g - jag hade också tvekat lite). Hoppas det får fortsätta i lugn och ro <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tråkigt att höra! Förstår att det måste varit fruktansvärt jobbigt. Men underbart att ni fått två små mirakel ändå! Man blir så otroligt tacksam för de barn man har och att de får må bra..! Tack för att du delar med dig. Kram Johanna

      Radera
  2. Önskar er all lycka i det som kommer. Det är fint med små hjärtan som slår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Det är verkligen fint..! Och man blir så otroligt tacksam för att det faktiskt slår! Kram!

      Radera
  3. Åh grattis. Vad skönt att ni kan pusta ut litegrann i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Verkligen skönt. Man får ta en dag i taget, och än så länge ser allt bra ut, så då måste vi andas ut lite. Kram Johanna

      Radera
  4. I vecka 18 upptäcktes hydronefros på vår dotter, förstorat njurbäcken. Den talanglösa sköterskan menade på att vi skulle överväga att abortera för att detta kunde vara en indikator på bla Downs. Som att jag skulle ha gjort det?! Mitt i graviditeten! När allt annat så bra ut.
    Idag är den oplanerade trollungen snart 2 1/2 år och visst har det varit en lång resa. Sju narkoser innan hon ens har fyllt 3 år, operationer på njurar och urinvägar, kromosomutredningar, skallröntgen mm mm.
    Det känns ibland som att det aldrig tar slut för att läkarna så desperat vill sätta en diagnos på henne. En diagnos som inte finns. De kan bara inte låta henne vara unik.
    Idag är hon ju frisk. Njurarna fungerar, skallröntgen visar inga fel. Ultraljuden visar inga fel. Alla undersökningar - bara bra.
    Hon är bara världens gladaste, vildaste unge med ett sjujäkla humör :-) En kämpe utan dess like.
    Vad det än gäller så tar ni er igenom det.
    Stort grattis till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fantastiskt att hon mår bra!
      Man undrar ju lite varför en del jobbar inom vården... Vi har haft väldigt tur med de som vi träffat. Inga påtryckningar alls, utan vi har bara fått höra att vi bestämmer själva hur vi vill göra, och det vi beslutar är rätt. Fantastiskt skönt! Och man blir ju mörkrädd över hur rädda vi är i Sverige för allt som avviker från det normala... att det ska sättas diagnoser och räkna bort barn redan i magen. Väldigt sorgligt.
      Men så skönt och uppmuntrande att höra om er dotter! Kram till er allihop och tack för att du delade med dig!

      Radera
  5. Stort grattis till det lilla livet som växer! Hoppas allt får fortsätta se bra ut så att ni kan njuta av graviditeten till fullo!!

    SvaraRadera
  6. Åh så skönt att det såg bra ut. Har bett massa! Och tre är ju helt rätt alltså...:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!! Ja det känns skönt... Nu kan vi andas lite till nästa UL den 9e. Ja tre är nog idealiskt intalar jag mig själv ;)

      Radera
  7. Grattiskramar! Blir lite rörd faktiskt, det är så fint med kärleken till ens barn.

    SvaraRadera
  8. Stort Grattis! Jag håller tummarna åt er, för att allt ska gå bra.

    SvaraRadera
  9. Grattis!! Vad härligt att allt verkar se bra ut nu! Förstår tanken om man räcker till..tänkte likadant med trean och fyran! Det känns som vi räcker till fortfarande men här är nog gränsen nådd så någon nummer fem blir det inte ;)

    SvaraRadera
  10. Men ohh grattis till er, så charmigt =D

    SvaraRadera