fredag 23 september 2016

Äntligen höns (igen)!



För ett år sedan hade jag en så himla fin besättning Kindahöns, och jag var extra nöjd med den sommarens kull kycklingar. Två tuppar, sex hönor och tio fina halvstora kycklingar hade vi. Tills en morgon när jag kom ut och det låg fullt med fjädrar utanför hönshuset. Med bankande hjärta öppnade jag dörren in till hönshuset och där var allt ännu värre. En skärrad tupp och två livrädda hönor satt uppflugna på pinnen. Ett par hönor låg döda, kycklingarna var försvunna och överallt hur mycket fjädrar som helst. Vi gissade på att räven tagit sig in i hönsgården och in genom den lilla ingången till hönsen. Förmodligen har han ätit ett par, skrämt några så att de sprungit till skogs (Vi hittade en av tuppkycklingarna levande i ladugården några veckor senare, men lyckades inte få tag i honom eftersom han blivit så skygg.), och ett par blev så skrämda att de dog av chocken. Ingen rolig morgon i Kulla inte.


Så tuppen Sven och två hönor kamperade själva hela den vintern. Tidigt på våren dog en av hönorna, förmodligen av ålder, och nu i början på sommaren försvann den sista hönan spårlöst. Stackrars, fina Sven blev ensam. Han har hängt med oss i trädgården, och när getterna kom blev de hans nya flock. Lite fint ändå.


Jag började leta efter nya Kindahönor. Det är en svensk gammal lantras som kommer inte alls långt härifrån, så det är så himla kul att få ha sådana hönor som alltid funnits häromkring. De värper inte riktigt lika mycket som framavlade värphöns, men i gengäld är de jordens snällaste och lugnaste.
Men det skulle visa sig vara snudd på omöjligt att få tag i ett gäng visade det sig. En höna ungefär 30 mil härifrån var vad jag kunde hitta. Det kändes lite väl långt bort. Så slängde jag ut frågan på mitt instagramkonto. Och jag måste ha världens finaste följare - allt ifrån stuga på Gotland till höns har ni nu fixat fram åt mig.

Snälla, snälla Emma, @torparliv, skrev och sa att jag kunde få köpa tre Kindahönor av henne. Till råga på allt kunde hon ta med dem uppifrån Närke till oss i Vimmerby när de skulle till Astrid Lindgrens Värld nån vecka senare. Snudd på det snällaste jag hört!


Så nu har Sven sällskap igen och mycket stolt över sina tre damer. Och Edith har döpt dem till Agda, Stina och Ulla-Fina. De två sista efter Britta som egentligen inte heter nåt utav dem, men som fått smeknamnet Britta-Stina Ulla-Fina. När storasyskonen inte kallar henne för Vilddjuret förstås.

2 kommentarer:

  1. Men åh, vad härligt! Vilken lycka för Sven och för er :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! En sån lycka! Sven är stoltaste tuppen i Småland just nu tror jag :)

      Radera