söndag 31 januari 2016

Gravidlistan

Det råder ju lite av babyboom i bloggvärlden, och den här listan har jag läst hos en hel drös gravida eller före detta gravida bloggerskor som Madeleine , EmmaElsa och Clara. Jag kan ju inte vara sämre jag, så här kommer den. Gravidlistan.


När blev du mamma?

Edith föddes ungefär två månader innan jag fyllde 23. Jag hade alltid tänkt innan att jag nog säkert skulle va ungefär som min mamma var när hon fick mig när jag fick mitt första barn. Och det var jag, så jag tyckte inte det var särskilt ungt. Fast det var det ju faktiskt. Men bra! Gillar tanken på att jag när hon är 20 faktiskt bara kommer vara 43.

Hur många barn har du?

Edith som är fem år nu, Sixten som är tre, och snart snart en liten till.

Var graviditeterna planerade?

Både Edith och Sixten var planerade, även om vi inte någon av gångerna räknat med att vi skulle bli gravida så fort vi tänkt tanken typ. Men den här tredje rackarn var inte planerad. Lite skräckblandad förtjusning kände vi allt först eftersom vi nästan hade tänkt nöja oss med två. Ändå kändes det på något vis så självklart från första stund att vi skulle ha en till. Så välkommen men inte planerad.


När berättade du om graviditeterna?

Ganska så tidigt för våra familjer och nära vänner. Minns att när vi berättade om Edith så var hon stor som ett hallon, för det var vad vi sa till mina föräldrar. Att jag hade ett litet hallon i magen.
Den magiska vecka 12 har vi väntat till att göra det mer officiellt. På bloggen berättade jag det inte förrän vecka 20 (de förra graviditeterna hade jag inte startat bloggen än.), även om jag visat en bild på magen på instagram några veckor innan det.

Hur många barn vill du ha?

Det här är vår sista och det är jag ganska så bergsäker på. Jag har alltid tänkt innan jag fick barn att jag nog skulle vilja ha tre, men såklart varit väldigt medveten om att det inte är självklart att ens få ett barn. Innan vi fick Edith var jag till och med tvärsäker på att vi skulle ha svårt för att bli gravida. Ganska konstig noja när man bara är lite över 20 och aldrig försökt, men det kändes verkligen så och jag kunde vara ganska orolig för det ibland.
Vet inte om det är för att jag är uppvuxen som ett av tre syskon, men jag har alltid tänkt mig själv som en med tre barn. Tills vi fick Sixten. Hans första två år var han lika intensiv som ett helt gäng andra barn så då tänkte jag att det fick vara nog.

Tätt ihop eller långt isär?

Det måste väl ändå räknas som ganska tätt ihop det här. Även om det kommer skilja mer än tre år på Sixten och bebisen. Och det är nog ungefär som jag tänkt mig. Kanske att jag trodde lite tätare. Har nog jämfört med mina syskon där också. Undrar om det är vanligt? Att jämföra och tänka sig att en egen barnaskara ska bli ungefär likadan som den man är uppvuxen i.
Jag är äldst av mina syskon, och min syster precis två år yngre. Sen skiljer det bara 1,5 år mellan henne och vår lillebror. Väldigt tätt har jag kommit på sen jag fick egna barn. Särskilt det där med ett tredje barn när det första bara är drygt tre år. Puh.


Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Med Edith och Sixten oroade jag mig faktiskt knappt någonting. Det fanns inte i min tankevärld att det inte skulle gå bra liksom. Och det gick ju bra. Lite orolig var jag med Sixten förresten, orolig att jag skulle bli inlagd på sjukhuset på slutet som jag var med Edith. Men det ordnade sig och jag var sjukskriven hemma istället. Den här gången har jag varit väldigt orolig. Åtminstone i början och första månaderna efter att vi fått veta att det fanns tecken på att barnet kanske inte är friskt. Sen har jag lyckats vara ganska lugn faktiskt, för jag tror att allt är bra, och det mesta talar ju för det. Är det inte det så tar vi det då.
Lite orolig är jag förresten också för att det ska gå för snabbt. Sixten tog inte ens fem timmar på sig från första lilla känningen tills att han var ute. Gjorde skäl för sitt smeknamn Blixten redan då med andra ord. Eftersom vi har en timmes bilväg till sjukhuset kan jag inte låta bli att noja lite...

Hur var graviditeterna?

Första var helt okej förutom ganska mycket sammandragningar ända fram tills att Edith tänkte titta ut redan i vecka 32. Då blev jag inlagd och låg på sjukhuset i sängläge praktiskt taget hela tiden och efter fyra veckor och tre (!) misslyckade vändningsförsök eftersom hon satt i skräddarställning i magen blev det kejsarsnitt i vecka 36 när hon kom ut helt färdigbakad. Så sluttampen med låååånga dagar på sjukhuset var hemskt jobbiga, men resten helt ok.
Andra gravditeten kräktes jag så hemskt mycket tills jag i vecka 16 nångång kom på att det hjälpte om jag inte fick i mig minsta lilla socker. Så det blev en hälsosam graviditet om inte annat. Jag blev sjuktskriven i vecka 32 den gången med för massa jobbiga onda sammandragningar, och läkarna sa att jag inte skulle gå tiden ut den gången heller, men han höll sig inne ända tills vecka 38 ändå.
Den här graviditeten har ärligt talat varit sjukt jobbig exakt hela tiden med hemska sammandragningar sen vecka 14 ungefär. Plus en hel drös med andra krämpor. Hu. Tredje gången gillt liksom.

Gillade du att vara gravid?

Bitvis de andra gångerna. Den här gången? Nix. Inte det minsta. Förutom att det kommer leda till att vi får ett barn till. Och att man får gå och puta med magen exakt hur mycket man vill utan att folk ska tro att man är gravid när man inte är det. För det är man ju.

    Foto Johanna Svensson @fotografjohanna

Visste du vilket kön det skulle bli?

Med Edith och Sixten tog vi inte reda på det, och jag var bombsäker på att det var flickor båda två. När chocken lagt sig att Sixten var en han så hade vi så så förjordat svårt att komma överens om ett namn. Han var sex veckor gammal innan vi enades, så den här gången bestämde vi att vi skulle ta reda på könet för att ha lättare att bestämma namn i tid. Ha. Lika svårt ändå visar det sig...

Apropå förlossningar. Hur har de varit?

Helt olika eftersom Edith föddes med planerat snitt och Sixten den vanliga vägen. Men bra båda två. Hemskt jobbigt men snabbt som sagt med Sixten... Ärligt talat minns jag inte så mycket från de timmarna när det gjorde som ondast, men ändå på nåt vis väntade jag hela tiden på att det skulle bli ännu värre.  Har haft så bra upplevelse av båda förlossningarna att det känts som att det inte spelar någon roll om det skulle bli snitt eller ej den här gången. Dock ser det just nu ut som att det kommer bli snitt igen eftersom den här ungen verkar vara lika envist bestämd som sin syster om att ligga åt fel håll...

Hur var första bebistiden?

Otumlande såklart. Vilken omställning! Men båda barnen har varit ganska så nöjda de första månaderna, och vi har inte behövt vanka omkring med ledsna barn överdrivet många nätter... Dock tog det ett tag för båda barnen innan de böjade gå upp i vikt så det var ganska så oroligt. Särskilt första gången. Vi fick gå på vägning hos BVC flera gånger i veckan, och jag minns lyckan när Edith för första gången hade gått upp. 80 gram (yttepyttelite!)hade hon gått upp ändå när vi kom en dag och jag blev så otroligt lättad...Sen har det sagt tjoff i viktkurvan för båda två och helt plötsligt har de varit runda och goa med hur mycket valkar och veck som helst.

Hade ni bestämt namnen sedan innan?

Inte helt. Fast Edith var vi ändå ganska säkra på. Det var vårt förstanamn, och det passade som tur var. Sixten var jag övertygad om var en liten Kerstin.
Den här gången har vi haft ett namn som vi kallat den några månader, men nu plötsligt blev vi osäkra...

Ett råd till blivande mödrar?

Att strunta i alla goda råd som slängs över en hit och dit. Tänk själv och känn efter vad som känns bra istället. Och googla inte så himla mycket. Måste du googla, läs bara vettiga sidor som 1177. Läs för allt i världen inte en massa trådar på familjeliv.se ( Ett råd jag påminner mig själv om jämt. Svårt att låta bli dock.)


onsdag 27 januari 2016

DIY - En blommig resväska

De senaste veckorna har mitt pysslande varit i stort sett obefintligt. Inspirationen på noll och fokus mest på att orka med alla måsten. Men så kom det smygande tillbaka. Pysselsuget. Det började med en tanke om att sy de där sängkläderna och hänget av virkade kulor till vagnen som skymtade i förra inlägget. Och sådär tycker jag det brukar vara med inspirationen. Den går oftast inte att tvinga fram, men om man bara hjälper den på traven lite och tar tag i något man tänkt så brukar det trilla på med fler idéer. Här har det sista dagarna både blivit ett och två och tre pyssel efter barnvagnsfixet. Tack och lov. 


 När jag sytt täcket av det småblommiga Paris-tyget kom jag på att det skulle passa perfekt att klä om en av resväskorna vi användt som leksaksförvaring med. Jag har sett så fina resväskor klädda i tyg på flera ställen, t.ex hos Loppanpoppan, och tänkt att jag måste testa nångång.


Den här fina röda väskan köpte jag på Erikshjälpen för några tior i höstas. Superfin men lite sliten, så den mådde bara bra av lite renovering.
Tyget för övrigt har jag ju sagt att jag köpt i Paris. Blev så glad när jag fick syn på det för det påminner mig massor om ett tyg som funnits på diverse hemsydda grejer hos min mormor och morfar när jag var liten. Och en hel del grejer har det hunnit bli av de metrarna jag köpte. Lampskärm, sängkläder och väska än så länge.


Enklaste sortens DIY - det enda som behövs är tyg, resväska som har en kant där tyget går att pilla in, lim och nåt att pilla in tyget med under resväskans kant (jag använde en matkniv.)
Klipp ut en lagom stor bit tyg, lite lite större än själva ytan som ska kläs. Limma på väskan, sätt på tyget, och peta in tygkanterna med hjälp av en kniv eller liknande.
Klart! Finaste sortens förvaring eller bara snyggaste väskan att packa i.

måndag 25 januari 2016

Att hellre ta ut glädje i förskott än att sörja i onödan.

Det är lite för tyst här tycker jag också.
Och ärligt talat har jag faktiskt senaste veckorna inte känt någon som helst lust att blogga överhuvudtaget, kanske till och med funderat på om det verkligen är något jag ska hålla på med framöver. Men det vill jag ju egentligen. Det är bara den här helt vansinnigt uttröttande graviditeten.

Jag är hemma om dagarna, och sjukskriven på halvtid för alla jobbiga sammandragningar jag dras med (Har varit ungefär lika dant alla tre gångerna för mig, men snäppet värre för varje gång.). Försöker jobba lite hemifrån med småprojekt i mitt företag och göra lite pappersjobb åt Jonas.
Bebisen är beräknad att komma i mitten av mars och det känns helt evighetslångt kvar, även om jag hoppas lite (läs mycket!) på att den kommer några veckor tidigare precis som sina syskon.


Och så är det den där smygande oron som jag skrev lite grann om i höstas. Som vi faktiskt lyckats hålla ganska så på avstånd flera månader. Men nu när det närmar sig så känns det. Ganska mycket faktiskt.


På det första ultraljudet vi gjorde i början av hösten upptäcktes att barnet hade en ovanligt bred nackspalt.
Vi har alla våra tre graviditeter tackat nej till att göra ett kub-test. Kub är ett blodprov som tillsammans med mått på bebisens nacke i det tidiga ultraljudet ger sannolikhetssiffror för att bebisen skulle ha någon typ av kromosomfel.
Vi har valt att inte göra det eftersom det dels bara är sannolikhetssiffror. Det går alltså att få ett helt friskt barn även om oddsen är de sämsta, och tvärt om. Men också för att vi faktiskt bestämt oss redan första graviditeten för att behålla barnet oavsett vilken kromosomuppsättning det har.


Vi var alltså inte på ultraljudet för att göra ett kubtest utan för att se att det faktiskt fanns ett litet hjärta som tickade. Men så kunde hon som utförde ultraljudet se utan att mäta nackspalten att den var ovanligt bred och kände sig tvungen att ändå informera oss. Så klart.
Vi har gjort flera extra ultraljud efter det för att se om barnet har några andra tecken som tyder på kromosomfel eller missbildningar, men allt ser ut precis som det ska. Kromosomförändringar kan finnas ändå, och eftersom vi valt att inte göra fostervattensprov pga av missfallsrisken så får vi inte veta säkert förrän barnet föds. Vi har fått sannolikhetssiffrorna 1/51 för Downs syndrom (som ju faktiskt inte behöver betyda att barnet är sjukt) och 1/54 för en allvarligare sorts avvikelse där barnet inte mår bra. Väldigt mycket bättre odds än vi först trodde, även om det jämfört med normala siffror räknas som hög risk.
I alla fall bestämde vi oss ganska så fort för att fokusera på att det faktiskt betyder att barnet till mer än 98 procents chans är friskt och mår bra. Att fokusera på de där 50 eller 53 barnen som faktiskt inte har något kromosomfel. Att hellre ta ut glädje i förskott än att oroa sig och på något vis sörja alla sjukdomar den skulle kunna ha i onödan.


Så vi väntar och längtar. Och hoppas och tror att allt är bra. Det är en stark unge jag har i magen. Rörligaste och starkaste av alla tre jag haft där inne tror jag.



För några dagar sedan plockade vi ned vagnen som Jonas och hans storasyster åkte i som bebisar från svärföräldrarnas vind. Så fin att jag inte vågat använda den med de andra barnen eftersom vägarna häromkring ofta är så leriga. Men nu kändes det som sista chansen att få köra omkring med den där fina, så vi bestämde oss för att plocka fram den och använda som finvädersvagn helt enkelt. Som jag längtar.
Häromkvällen sydde jag lite nya sängkläder till vagnen. Rutigt madrassöverdrag och småblommigt täcke av ett tyg jag köpte i Paris förra våren.  Och så  är alla pyttekläder framplockade och tvättade och jag går förbi dem minst en gång om dagen bara för att plocka upp och kolla och inte kunna förstå att det snart ska få vara en liten människa i dem.

(Och ja, det är vi på bilden! Vår första sommar i Kulla. Unga som bara den och skulle snart gifta oss. Lika kära fortfarande, bara lite äldre och förhoppningsvis klokare.)

lördag 2 januari 2016

Januari för ett år sedan

Gott nytt år!
Hoppas ni alla hade en fin nyårskväll. Vår blev inte som vi först hade tänkt (när blir nyår det egentligen??), men väldigt mysig ändå. Det var meningen att vi skulle firat med ett gäng vänner här hemma hos oss, men dagen innan fick jag och mina jobbiga sammandragningar kapitulera. Är man höggravid så är man. Vi ställde in och bestämde oss för att göra en egen liten mininyårsfest med bara familjen. Vi käkade oxfilé från vår alldeles egna kviga (Himmel vilket fint kött det blev den här gången!), åt salta pinnar och marängsviss och spelade yatzy hela långa kvällen ända tills vi alla fyra slocknade i stora sängen strax innan kl 22. Så himla skönt.

Eftersom jag inte gjorde någon lång årssammanfattning för hela 2015 tänkte jag att jag skulle försöka göra en varje månad det här året. En tillbakablick på vad jag grejade med för ett år sedan liksom. Så här kommer den första - januari för ett år sedan.



Edith och jag sträckläste Bullerbyböcker, av de gamla fina upplagorna, och så visade jag upp gamla fina loppisfynd i barnrummet.


Amaryllis och hyacinter byttes ut mot tulpaner och ranunkler och jag började plocka fram pelargonerna från vintervilan. Snart är det dags igen!


Årets första bloggpyssel blev den här lampslingan! Jag hittade de första lampskärmarna på loppis och började samla. Nu har jag ju gjort flera stycken och hade glömt att den första slingan faktiskt hängde här från början...


De sista pelargonerna åkte fram och jag började ta sticklingar...



... som jag omsorgsfullt valde fat åt.


Jag planterade pärlhyacinter och drömde om ett större potatisland, som ju blev verklighet till våren.



Och så gjorde jag ett samlingsinlägg med svar på hur och varifrån flera av våra lampor kommer ifrån. Fortfarande är det en utan de vanligaste frågorna jag får här och på instagram, så det inlägget tåls att länkas igen. Eftersom de allra flesta av våra lampor är sådana jag gjort eller fixat till själv på något sätt så blev det ett riktigt DIY-inlägg med massa lamptips!

Och det var förra årets blogg-januari. En massa lamppyssel och blommor mest. Det här året gissar jag på... äh jag vet knappt? Pelargoner om några veckor, nåt syprojekt till bebisen och kanske kanske (om fogarna håller för en tur på loppis) nåt fint loppisfynd?