onsdag 18 januari 2017

Hur hon målat mina känslor med nya färgstråk


10 månader och så nyfiken på världen.
Helt omedveten om all uppståndelse och oro innan hon föddes. Så självklar hos oss, men helt omedveten om att ha vänt allt i mig upp och ned. Att jag tänkt så många gånger att jag aldrig kommer bli mig själv igen, för hur blir man det efter att ha burit ett barn under hjärtat i nio månader, burit det tillsammans med oron att det kanske kommer dö? Det gör något med en. Trots att all oro visade sig vara obefogad.

Jag tänker på de nya färgstråken hon målat mina känslor i. Och inser att de nog aldrig kommer försvinna. Kanske blekna, men att hon förändrat mig för alltid. Att det här varit något som format om hela mitt liv. Målat nya, mörkare nyanser mitt bland alla andra färger som är jag och mina erfarenheter. Det ger ett annat slags djup till färgpaletten som är mitt liv, och det är vackert.

Kanske fortsätter jag alltid ligga vaken om nätterna ibland för att lyssna så hon andas, men förmodligen inte lika ofta. Förundras hoppas jag alltid fortsätta göra. Förundras över livet och påminnas om att vara tacksam.



Britta föddes helt frisk, efter att på det första ultraljudet haft en extremt bred nackspalt, 6,5 mm, vätska längs hela ryggen och rumpan och även lite framme på magen. 

Om att älska någon man aldrig har träffat

Att hellre ta ut glädje i förskott än att sörja i onödan

"Bara det är friskt"

2 kommentarer:

  1. Så fint skrivet! Efter förlossningsdepressionen funderar jag över det där folk brukar säga att man blir starkare av att gå igenom något svårt, att man minns det som något man är tacksam över. Det kan jag inte säga. Jag önskar att jag hade fått vara glad. Men så sa min man så klokt att poängen kanske snarare är att livet är så här. Det svåra kommer att hända. När man har genomlevt det och vet att man klarar det, att man överlever och blir lycklig igen, då är det en styrka att bära med sig genom livet. Som ett vackert ärr, eller en mörkare ton i regnbågens färger.

    SvaraRadera
  2. For hvert barn man får blir man liksom aldri helt den man var igjen, og du beskriver det så nydelig :)

    SvaraRadera